ELLINOR ÅSLUND
<----back
Occupation of the home for pregnant minors 1972
2024. Installation with podium, ceramic figures, small plant, cloth, video loop on ipad 10 min.
Installation and details from the group exhibition “Kunstakademiets studerende markerer 100 år for kvinders adgang til undervisning på akademiet” at the student exhibition space Q at Det Kongelige Danske Kunstakademi.
For this exhibition, made to highlight the 100 years of women being alowed to attend the Danish Royal Art Achademy on equal conditions to men, all participating artists chose one former female student as inspiration. I drew inspiration from the strong political and feminist movement getting intermingled with art in the 60s and 70s, with focus on Kvindeudstillingen XX 1975 at Charlottenborg, which was an event in this spirit. Organized by and with works by foremost former and present students of Kunstakademiet, it centered and questioned womans position in society, not least as a house wife and mother. This was part of the broader feminist movement happening in many places around the world, parallell with a critique of the rigid ideas of education and of conservative ideas of what art could be.
Not two full years before Kvindeudstillingen XX, abortion had been legalized in Denmark, after a long and turbulent political struggle. I can't find any work dealing directly with abortion at the Kvindeudstillingen (maybe I have missed it). With my work I'd like to offer something that could have been part of a room about abortion, which I see as a very central feminist question. With this I would like to point at the importance of female artists and feminists in this broader change of society happening in the 1970s, forming the rights we have in our society today, which are often taken for granted here, but that is still non-existent in many places and under constant attack.
For art to exist on equal terms; for art to be able to exist at all, the inclusion in the possibility to attend an art academy is not enough, one needs reproductive and other rights as well, in shor democratizing changes in society, including not only women but all groups and individuals in society.
My artwork consists of a scene from the abortion movement in France which I stumbled over in the book "Simone de Beauvoir - Le mouvement des femmes. Mémoires d'une jeune fille rebelle" (in the swedish translation "Söndagarna med Simone. En rebellflickas memoarer") by Claudine Monteil. In this book Monteil, who was part of the feminist group Mouvement de Libération de Femmes, MLF, describes the action film like event where MLF, including Simone de Beauvoir, helped the inhabitants of a institution for young pregnant girls occupate the institution and started broadcasting interviews with the girls to french radio. This happened 1972; contraceptives were very difficult to get, abortion was still prohibited in (but occured in great numbers in the shadows, often under awful conditions). Underaged girls were forced to stop school during pregnancy, they could not get any economic support to care for the baby, and their parents decided if they should keep the baby or not (often choosing to get it adopted away due to economical and social reasons). The event of the occupation of the institutions for pregnant minors was an important part of the broader process of changing the laws concerning female sexuality and reproduction in France.
When I read this scene, which you find in its swedish translation below, I thought it was the most wonderful action scene I had ever read. These are the action scenes we should see in mainstream movies.
In my work I portray this scene with ceramic doll like figures. The use of ceramic in portraying this happening like political event is a way to solidify the event into a mythical historical event, quite like the production of large scale scultpures of mythological events from the antique, which for a long time made up the major art production. But to make it in small scale ceramic also points to the history of the ceramic medium as something women started producing in larger extent than men, in a way a femininely coded medium.
Through the knitted cloth one vaguely sees the moving images of hands stroking plants, curtains, dresses, a babys hand. Through this I wanted to highlight the individual, existential experience of being pregnant, to be caught in to this existentially very compact and explosive condition, which is still a blind spot in our culture today.
One could imagine thousands of small specific scenes like this one, which in combination lead to the legalization of abortion in different countries, the change of other laws and cultural ideas concerning womans right to their sexuality and life.
Here you can read a part of the scene and its background from the swedish translation by Adam Inczèdy-Gombos, where Monteil, after describing a demonstration for free abortion, organized by MLF, continues:
“Men euforin gick över, vi blev tvungna att inse att vi inte kunde begränsa oss ill att paradera på gatorna. Från och med nu måste vi gå till handling, konkret handling som skulle väcka landet ur dess dvala.
Villkoren för ensamstående tonårsmödrar gav oss anledning att inleda en kampanj för preventivmedel och fri abort för omyndiga. Vid den här tiden blev man inte myndig förrän vid tjugoett års ålder. Dessa gravida unga flickor, som ofta hade blivit våldtagna av en far, en farbror eller någon som utgav sig för att vara vän till familjen, hade i brist på pengar inte möjlighet att göra illegal abort under bra förhållanden. Till den olycka som det utgjorde att vara fattig och våldtagen fogades det faktum att flickorna automatiskt slängdes ut ur skolan när lärarkåren uppdagade graviditeten. De fick inte ens tillstånd att återvända till skolan när barnet var fött. Alla möjligheter till utbildning, för att inte tala om studentexamen, var borta. Och slutligen, som om de inte hade nog av ensamhet och förtvivlan, slängde deras egna föräldrar ut dem hemifrån eftersom de inte ville att omgivningen, i synnerhet inte grannarna, skulle få veta något om dotterns graviditet.
Men vart skulle de då ta vägen? Ingen i släkten, inte ens någon kusin på landet, ville ta hand om dem. För dessa övergivna flickor hade den franska staten skapat några "hem" för ensamstående mödrar. Ordet hem återspeglade på intet vis atmosfären på dessa ställen. I själva verket påminde de mest om uppfostringsanstalter för kriminella flickor, för flickorna dömdes och behandlades som "skyldiga" så snart de anlände dit, oavsett förklaringen till havandeskapet.
En dag blev Simone uppmärksammad på situationen vid hemmet i Plessis-Robinson, denna småborgerliga och föga tilltalande förort till Paris. Själva hemmet låg i ett stort hus, omgivet av träd högst upp på en kulle. Claude L., som arbetade där, ville uppmärksamma oss på de boendes orättvisa förhållanden. Helt övergivna av alla och med sin framtid förstörd redan i ungdomen, tilläts de inte lära sig något annat än att sy, sticka och laga mat, det vill säga att bli goda hemmafruar, modellhustrur, just den position som samhället i förväg förvägrade dem. En ung ensamstående mor kunde aldrig göra anspråk på att bli en god hustru. Nästan ingen man skulle vilja ha med henne att göra. Denna verklighet kände de unga kvinnorna till.
De bodde där, i en stor sovsal utan minsta möjlighet till avskildhet. Sängarna var så smala att de hade svårt att sova bekvämt under graviditeten. Under veckorna var det förbjudet för dem att gå ut och promenera eller handla. De hade bara tillstånd att gå ut två timmar på lördageftermiddagen. När de gick runt bland affärerna i det lilla samhället Plessis-Robinson fick de bara röra sig två och två och upptäcktes då genast av förbipasserande, som ibland roade sig med att vissla efter dem eller nypa dem i magen.
En av dem väntade i motsats till de andra barn med sin pojkvän. Hon älskade honom verklighet, men hade inte rätt att träffa honom igen. Flickorna som kände hennes sorg inbjöd en kväll den unge mannen till hemmet. Han gick i största hemlighet upp för att förenas med sin älskade i sovsalen, medan alla de unga kvinnorna hade slagit sig ner i salen på nedervåningen och lämnat dem ensamma för första gången på flera månader. Men föreståndarinnan, en snipig och sträng kvinna, märkte plötsligt att en av de inneboende saknades. Hon sprang uppför trappan och upptäckte de båda ungdomarna.
Det som sedan hände skakade om tillvaron för både flickorna och hemmet för all framtid. Dagen därpå ringde föreståndarinnan till den unga kvinnans föräldrar och berättade vad hon själv sett och upplyste dem om att de hade två dygn på sig att komma och hämta sin dotter. Fadern anlände, grep sin dotter i håret, kastade henne mot marken och började slå henne. Hon var gravid i åttonde månaden och vrålade av smärta. Lärarinnan Claude försökte gå emellan. Föreståndarinnan tog ett våldsamt grepp om hennes arm och började skrika: "Ni får aldrig gå emellan en far och en dotter!" Fadern fortsatte då att slå sin dotter och lämnade henne livlös på golvet.
Den här gången gjorde de unga gravida kvinnorna, som då hade tittat på, uppror. De bad Claude ringa MLF och be om hjälp. De hade bestämt sig för att bryta tystnadens lag. Per telefon förklarade en av dem upprört att de som reaktion på den dåliga behandlingen de utsattes för tänkte inleda en hungerstrejk. Att de var gravida minskade inte deras beslutsamhet.
Deras beslut gav upphov till ren panik i ledningen. Inom ett dygn hade utbildningsdepartementet beslutat om stängning av denna upprorshärd. Föreståndarinnan skickade ut brev till föräldrarna där hon meddelade att de hade en vecka på sig att komma och hämta sina döttrar. Dessa var nu alldeles förskräckta och rädda att de själva skulle utsättas för samma behandling som sin kamrat. "Kom så fort ni kan!" bönföll de oss.
Men vi måste gå fram med största möjliga försiktighet för att undvika att platsen skulle omringas av polis när vi anlände. Den planerade ockupationen kunde bara lyckas om den byggde på ett överraskningsmoment. Vi hade icke desto mindre inbjudit några journalister från tv och radio att följa med oss dit på morgonen söndagen därpå.
Den morgonen verkade hemmet uppe på kullen ännu dystrare i kylan och dimman. Atmosfären påminde om ett spökhus, värdigt vilken skräckfilm som helst.
Jag hade varit där på besök i veckan och utgett mig för att vara kusin till en av flickorna. Således hade jag kunnat kontrollera anläggningens olika ingångar och förvissa mig om att de inte var låsta.
Vi var alltså en liten grupp på ett fyrtiotal aktivister, förstärkta av två bilar med journalister och åtföljda av Simone och Delphine Seyrig. Vi anlände till huvudentrén vid parken som omgav hemmet. Den var, i strid med våra planer, låst. Jag vände mig till Simone och sa: "Varför inte ringa på portklockan?" Hon ringde på. En storväxt man med fientlig blick dök ögonblickligen upp. Han öppnade den lilla sidodörren, sänkte blicken mot Simone som var pytteliten jämfört med honom och grymtade:
- Vad vill ni?
Simone, vars bländande och levande röst vanligtvis hördes mycket bra, mumlade:
- Vi skulle vilja komma in.
- Nej! svarade mannen med det vitbleka ansiktet. Här kommer man inte in!
Simone suckade och utan att insistera vände hon sig mot mig: "Man kommer inte in."
Jag suckade i min tur. Jag hade ett intryck av att det hela var över innan det ens hade börjat. Då hördes plötsligt ett våldsamt ljud. Två kvinnor i vår grupp hade sparkat på grinden i huvudentrén, som öppnade sig som genom ett trolleritrick. Innan vaktmästaren ens hade hunnit fatta vad som hänt sprang vi mot hemmet på höjden av kullen och drog Simone med oss. En minut senare var vi inne i huset, där flickorna hade låst upp för oss medan de väntade.
Till vår förvåning hade skolverket tydligen fått en förvarning om vår aktion. Föreståndarinnan stod stel och med hopsnörpta läppar och väntade på oss. Vid sin sida hade hon en inspektör från skolverket i överrock ch med lite uppjagat utseende. Han började tala med oss. En inspektör på söndagsmorgonen? Han måste ha sovit över på hemmet. Vi var alltså väntade.
Några av oss sprang snabbt till telefonerna. Under tiden slog Simone sig ner på en stol i salongen tillsammans med de intagna. Hon förklarade genast för inspektören, som log blygt mot henne, att hon inte skulle lämna denna inrättning innan hon fått tala med någon ansvarig på skolverket.
Inspektören gick genast fram till en av telefonerna och ringde upp biträdande rektor för Parisdistriktet hemma i dennes bostad. Tio minuter efter vår ankomst hade Simone bestämt ett möte dagen därpå, måndag eftermiddag.
- Perfekt, sa hon. Kvinnogruppen kommer att stanna kvar här tills vi vet resultatet av morgondagens samtal. Medan vi väntar ska jag intervjua några av de unga kvinnorna om livet på det här hemmet, eftersom jag vill att franska folket ska få höra deras vittnesbörd i radion.
Simone grep mikrofonen och den bandspelare som en journalist räckte fram, och för första gången var det hon som ställde frågorna. Flickorna tycktes inte besväras av det. De föreföll till och med förtjusta över att de äntligen fick tillfälle att berätta sin historia.
Vi var omtumlade. För första och, som vi hoppades, också den sista gången, stod vi inför mycket unga kvinnor, nästan barn, som var gravida. Deras blygsamma kroppslängd och deras flickkroppar fick de utbuktande magarna att se helt oformliga ut. I började hade vi svårt att uppträda naturligt. Journalisterna å sin sida var otåliga. De ansvariga på radiostationerna hade meddelat att deras rapporter skulle sändas direkt. Den ena efter den andra började berätta för journalisten Simone de Beauvoir hur deras liv hade slagits i spillror av graviditeten. Hon lyssnade intensivt och var femte minut formulerade hon en politisk eller feministisk uppfattning om deras villkor och deras betydelse för det franska samhället, något som de själva inte alltid var medvetna om. Atmosfären blev tätare för varje minut, som om den laddades av den känslomässiga tyngden i de ord som uttalades.
I matsalen satt några av oss och hörde på radion. Mellan två musikstycken kom nyheterna. Där hörde man plötsligt, i detta ännu söndagssömniga Frankrike, Simones framforsande röst och rösterna av dessa unga, alltför unga, blivande mödrar. Det var verkligen ingen vanlig söndag. Vi ockuperade en offentlig byggnad och polisen började omringa parken.
Skulle de gripa oss? Trots kylan tycktes de nästan stå still. Simone och Delphines närvaro, som flera gånger tillkännagivits i radion, verkade skydda oss än en gång.
(...)
Vi förberedde oss för natten. Vi hade med oss smörgåsar, kaffe och mineralvatten. När kvällen kom la en av flickorna på en grammofonskiva och utbrast:
- Och om vi skulle dansa?
Så kom det sig att de gravida flickorna och gruppen från kvinnorörelsen dansade under glädjerop ända till sent på kvällen. Hur länge sedan var det som dessa ungdomar senast hade haft tillfälle att roa sig?
Morgonen därpå lämnade några sömniga feminister hemmet i bil och de tog med sig fyra gravida flickor. De begav sig tillsammans till Simones möte med en hög tjänsteman på rektorsämbetet i Paris. Denne mottog dem med iskyla. Enligt hans åsikt var flickorna själva skyldiga till sitt tillstånd. Varken deras familjer eller samhället hade något ansvar. Simone hoppade högt och reagerade våldsamt mot detta uttalande, som hon berättar om i Allt som allt:
När Lucienne, en av de blivande mödrarna, uppmanades att förklara sig, sade hon att de krävde självbestämmande och hjälp som tillät dem att ta hand om sina barn. Faktum är att det räcker med äktenskap för att en femtonårig flicka ska förklaras myndig, men en sjuttonårig ogift mor är i händerna på sina föräldrar, dessa bestämmer om hon ska behålla det nyfödda barnet eller lämna bort det. De väljer ofta det senare, och det är samhället som tvingar dem till det: barnet anses tillhöra barnaföderskans mor, men istället för att bevilja henne ett extra bidrag, drar de in det bidrag hon varit berättigad till för sin dotter, under förevändningen att denna inte längre går i skolan! Det är så orättfärdigt att både jag och alla jag talade med blev bestörta. Luciennes krav var alltså fullständigt befogade.
(...)
Det finns idag över fyratusen gravida flickor mellan tretton och arton år; hade de fått sexualupplysning skulle de flesta av dem ha varit försiktigare.
Simone anklagade därefter föräldrarna och samhället för att hindra ungdomarna från att få tillgång till preventivmedel. Vid den här tiden var det mycket svårt att få ett läkarrecept på något som helst preventivmedel. Vad beträffar p-piller ville de flesta läkare inte ens höra talas om saken. Idag, när det finns bättre statistik på övergrepp mot barn och kvinnor, kan man lättare förställa sig hur oskyldiga dessa flickor var.”